Resenären

Resenären

Brevet från resenären - En Novell

BloggPosted by Bokblad Wed, January 06, 2010 06:59:57

Allt är skrivet under förtecknet © Sten Göran Bokblad

Är du intresserad utav att använda eller kopiera något på blogg.bokblad.se eller bokblad.se
Då måste du på ett eller annat vis kontakta mig först och be om tillåtelse till detta.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inledning

Arbeta, umgås, bry mig om min lilla familj, resa till Thailand, köra min motorcykel, skriva och fotografera mera, det är vad jag vill göra!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Brevet från resenären

Livet är allt vi minns att vi upplevt.

En vacker dag så är den här. Våran allra sista resa, resan ut i det okända. Då glömmer vi vårat "pick och pack" och lämnar allt där hemma. Det materiella och pengar spelar i situationen inte någon roll. Inte nu längre. Vi bryr inte våra skallar att ens försök tänka ut något bra att ta med, eller? Det skulle bara bli en börda.

Vi checkar biljetten en sista gång. Det står enkel biljett på den. Vi vet var resan börjar men inte hur lång tid den tar eller var den slutar. Därför blir packning så väldans onödig...

Blicken flackar runt en sista gång. I hotellrummet finns bara några fotografier kvar. Några ynka fotografier, som är tagna i solskenet, på barn som leker, dansar och några vuxna som verkar bry sig. Blicken faller på fotografierna, vänta lite, de tar vi med, det är ju det vackra i tillvaron, det som vi alla sprungit ur.

Barndomen... den som formade oss, plus resten ner i bagaget.

Nu går allt fortare och fortare. Vi lämnar hotellrummet och "checkar ut" från hotellet där vi varit inhysta ett tag. Det finns inte en chans att stanna för evigt, det skulle kosta rent för mycket och hotellet, det skulle bli överfullt.


Trots sin skönhet börjar jorden kännas kylig. Medvetande i ett brus av tankar, ser vi ljus som flimmrar till en sista gång. Sen är vi inte här längre. Det känns som att bli utkastad och falla rakt ut i det fria, sen bara borta. Det funkar just inte att köra en repris, på just det hotellet och det rummet. Tiden förändrar, det blir sig aldrig mera likt. Ingenting blir sig likt. Det är en omöjlighet att få uppleva samma upplevelser igen. De kan stanna på ett foto men har man kameran med? Minnesbilderna bleknar bort, förändras och försvinner.

Tiden förändrar. Första gången är den enda. Om det går att ta in på ett annat rum på ett annat hotell men på samma ort och köra en repris? Därom tvistar de lärda.

Man kan ju tycka vad man vill. Att det bara är så enkelt att "checka ut" för evigt? Hur lite det fanns kvar på rummet, att vi faktiskt bara i sista stunden hade minnesbilder av varandra i några fotografier.

Egentligen spelade ingenting annat någon roll här i livet. Vi lånade närvaron en kort sekund. Vi fanns där några korta, lyckliga stunder för varandra, med varandra och hos varandra.


Sen fanns det inget mer, absolut inget mer.

Att det var just de små korta ögonblicken som var livet och lyckan, det som gav allt en mening. De lekande och dansande barnen som älskade livet, ögonblicken i våra liv.


Minnena vi sparar och kan ta fram och se på när vi upplever dem som minst men behöver dem som mest.

6 januari 2010

Sten Göran Bokblad

P.S.
Denna resa påbörjades den 8 Juni 2006 då jag hamnade i ett slags koma och svävade mellan liv och död. Jag vaknade upp halvsidig förlamad med afasi efter 2-3 veckor. Den ende som trott jag skulle överleva var min son Joakim. Jag har lärt mig att vi reser och reser, livet är en resa, döden är en resa. Vårt hotell är kroppen. Vi samlar på minnen när vi reser, minnena är våra äventyr och upplevelser. Denna resa slutar inte heller förrän jag checkar ut från min kropp. Brevet från resenären skrev jag ner första gången på en bit papper precis efter min mamma dött, i augusti-september 2009.
D.S.



-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SLUT - men kan ses som en inledning till min reseblogg
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Här är mitt Thailand 2011 >>>
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Läs om hur jag mötte Yui 2007: Thailand Forumet .

En annan bit ur mitt liv. Så här i efterhand när jag själv råkade läsa vad jag skrev i "Thailand forumet" så är det en ganska kul och underhållande läsning. Jag hade glömt att jag skrivit Yui & min historia men efter en annan Thailand resa upptäckte jag vad jag skrivit och visst var det bra skrivet.

Här har jag hämtat vissa bitar från forumet som jag skrivit:

Längst in i vårt innersta har jag förhoppningen att det finns lite till, något utöver bara kropp/själ. Jag har en förkärlek för karma läran och andra fenomen, utan det har jag inget som helst hopp för människan och mänskligheten.

Användarvisningsbild
Bokblad Bronslirare
Inlägg: 84
Blev medlem:
18 sep 2007 03:19
Ort: Sweden - Thailand


Thailand & Yui 2007
21 Januari 2008 18:12

Jag ska ta den från början. Den blir rätt lång så det blir en del idag och fortsättning följer. Idag är jag 50+ (blir 54 år i år). Så var det, ser att många här i forumet skulle kalla mig gubbsjuk och det kanske jag är, fast i så fall har jag varit det livet igenom. Nåväl, här kommer min historia. Jag var väl ca 33 år då jag åkte på min första skilsmässa, 1 barn fanns med i bilden. Trist men så är det ibland. I 5 år bodde min son hos sin mor men när han var 12-13 år flyttade han till mig. Många kul turistresor gjorde vi tillsammans. Jag levde som ensamstående pappa sammanlaggt i ca 14 år. Tja det blev ju många "one night stand" och många förhållande men ingen kvinna som jag bodde ihop med. Jag tröttnade till sist på alla kvinnliga relationer... man blir bara ensammare och ensammare. Till sist bestämmde jag mig för att leva resten av mitt liv ensam. Våren 1999, fick jag för mig att jag lika gärna kunde stå ensam på himmelska fridens torg som att sitta ensam hemma och fira in 2000. Sagt och gjort så bestämmde jag mig för att resa till kina och fira in milleniumskiftet. Dagen före milleniumskiftet så stod jag på ett varuhus i kina och skulle handla en vit skjorta att ha på. Mycket enkelt, det var bara att peka på plagget och mäta halsen. Det är ju inte många som kan engelska i Beijing. Glad i hågen att klara en affär utan att kunna ett ord sneglade jag ner på mina skor och såg att de behövdes ett par nya. Till sist hittade jag sko avdelningen. Det var bara dömt att misslyckas att få ett par skor utan att kunna tala kinesiska. Plötsligt mitt ur skocken med biträden som flockats runt mig hör jag någon säga. "Shall I help you" på hyfsad engelska...

Nu har jag skrivkramp!
Fortsättning följer...>

Thailand & Yui 2007
21 Januari 2008 18:44


Så stod det då en äkta kinesiska framför mig. Skoaffären var avklarad på 5 minuter men kinesiskan och jag stod och talade i 3 timmar. Vi växlade e-mailadresser och skildes åt. Jag hade berättat vilket hotell jag bodde på och att jag tänkte tillbringa nyårsdagen i lamatemplet i Beijing. Nyårsafton blev hel-lyckad men jag blev förkyld och sängliggande långt in på nårsdagen. Då ringer telefonen i hotellrummet och där hör jag kinesiskan igen. Ja det är inte den historian jag ska berätta nu. Jag och kinesiskan blev gifta och hon kom till Sverige och ca 5 år var vi gifta (hösten 2006). Vi var i kina några gånger tillsammans om någon undrar något om kina så kan jag kanske svara. Fast här är nog många i forumet som är vana resenärer. Sommaren 2006, den 8 Juni blev jag jättesjuk... jag var säker på att dö när jag åkte in på sjukhuset. Ambulansförarna trodde jag brutit nacken. 1 1/2 timme var jag vid medvetande. Jag hörde människor snacka runt mig och såg ljusen i taket när jag åkte på båren genom sjukhsets korridorer. Sen var jag borta. Jag vaknade upp en 5-10 minuter då hade en vecka förflutit. Min son hade mig ute i en rullstol. Han berättade att jag skulle in på operationsbordet för tredje gången och att vi kanske skulle ta förväl. Läkarna var tvungna att stoppa en blödning i hjärnan och det fanns inte mycket hopp för mig. Jag minns att jag hamnade på bordet och att de roterade min kropp. Jag kände hur jag lämnade min kropp såg mig själv och så flöt jag ut i något som påminner om vatten. En stund senare sögs jag in i min kropp igen. När jag vaknade upp hade tre veckor förflutit. Jag kunde knappt röra mig och hade ont överallt. När jag skulle röra mig var halva sidan borta. Jag var halvsidigt höger förlamad. Jag grät i en hel vecka säger personalen, själv minns jag inget. Jag minns bara att jag mist min högra sida. Typiskt min otur... Där låg jag i sängen och kunde med svårighet vända mig på sidan med hjälp. Så till sist kunde jag börja ändra ställning på huvudet själv. Där låg jag och började kunna betrakta min kropp, handen på högra sidan hade redan börjat förtvina tyckte jag. Tala och skriva fanns inte en chans. Jag låg där tyst någon vecka och tittade på min hand och plötsligt någon millimeter knappt synligt, kunde jag rubba pekfingret på min högra förlamade sida. Sen gick det bara framåt men min kinesiska fru hade lämnat mig på sjukhuset och ville inte ha hem mig. Varför fick jag inte reda på och kommer väl aldrig att få.

Skrivkramp och fortsättning följer...

Thailand & Yui 2007
21 Januari 2008 19:16

Så mobilserades jag och trände upp mig men min fru ville inte ha hem mig. Jag flyttade hem till mor min i september-oktober och min fru och jag bestämde oss för att skiljas. Tur att jag skrivit ett äktenskapsförord. Den 28 december 2006 var vi så skilda. Jag blev totalt återställd från förlamningen. Februari 2007 var jag uppe och arbetade fulltid igen. Jag trivdes att vara gift men än en gång till tänkte jag. Nä fler brudar släpper jag inte in i mitt liv... Jag har ju min mor, sonen, hans fru, min papegoja och Harley:n, det får räcka som familj. Fast så kom reslusten in i mitt liv igen. En kompis sa att Thailand var en trevlig plats att resa till. Jaha, tänkte jag, Thailand, vad har jag att förlora? Fast inga fler brudar tänkte jag. Vänner däremot har jag inget emot. Jag beställde en resa i mars till Bangkok i April. Alla sa, vad f_n ska du åka den tiden och till en stad dessutom? Hmmm, Ja jag behöver kanske en vän där? Jag gogglade "friends thailand" och hamnade på Thailove links. Men det var bara utseende, kroppsfixerade, tiggande tjejer där i hundratal som tog kontakt och alla vill gifta sig. Så en vecka innan April, började en massa medelande från en Waraporn ramla in. I början var jag skeptisk men hon verkade ärlig och pålitlig, som en vän ska vara och inget snack om äktenskap och pengar. Fast kanske lite ung 25 år men det skulle ju bara vara vänskap det gällde...

Skrivkramp...

Templens land & Yui 2007
21 Januari 22:35


Ja så var då tiden inne att lyfta till Thailand. Jag skrev till Waraporn att jag strax var påväg till Thailand. Hon skrev på en gång att hon skulle vara där och möta mig om jag bara skrev tid när jag landade. Hon jobbar som något liknande kallskänka och lägger upp mat på nationella flygplatsen i Bangkok, så det skulle inte bli några problem för henne. Jag hade inget att förlora. Så när jag skrivit, så visste jag att jag i alla fall hade fått en vän i Thailand. Visst kunde jag råka ut för något men jag valde att lita på henne. Så landade jag då i Bangkok i April, visst var det varmt men Tangshan i Kina på sommarn är mycket varmare. Men hmmm hur skulle jag hitta Waraporn? Hon fanns där liksom inte, där gick jag fram och tillbaka, som tur är hade jag sparat hennes email i mobilen och hon hade skrivit sitt nummer. Jag ringde och kom fram men det var inte hon som svarade? Hon kunde inte tala engelska så bra, så hon hade blivit blyg och lämnat mobilen till en okänd då jag ringde som fick tala med mig...


alla fall så hittade vi varandra till sist....

Jag hade hotell och vi tog en taxi till det från flygplatsen men det var egentligen opassande att vi gick till samma rum. Dessutom så var det ett muslimskt hotell jag hamnade på. Ingen öl till maten, "New World lodge hotel" och de fattade inget i receptionen, när jag mumlade om en öl, utan trodde vi var gifta. Waraporn har lite annerlunda dialekt och är nog inte alltid lätt att förstå. Så vi checkade in som gifta och fick vad jag uppfattade som en av bröllops-sviterna mot ett lite passande tillägg för nygifta "tror jag". Någon öl fanns inte på hotellet men bröllops-svit dög ju som kompensation...

Här satt jag då på ett hotellrum med en jättegullig tjej på ett hotellrum i Bangkok. Det kunde ju inte bli på så många vis eller? Tänk att 10 månader tidigare, hade jag checkat in på ett operationsbord som jag höllt på att checka ut från fullständigt... Livet fanns där igen! Lite omtumlande förståss och 5 månader tidigare checkade jag ut från äktenskapet med kinesiskan. "Möter man kärleken när man är påvägen genom livet så ska man ta den till sitt hjärta". Så vad hade jag för val? Vi får bara just bara denna chansen en gång om att lösa saker och ting rätt och det gäller att skaffa sig ett gott karma eller har jag fel?

Tempel i Thailand

Det hela började kännas ganska exotiskt. Waraporn hade tagit mig i handen och ledde mig in i en ny värld jag aldrig sett förut. Som jag aldrig fått se om jag varit rädd.










Mitt äventyr hade tagit sin början.
Skrivkramp igen...

Bland de heliga träden med Yui
22 Januari 08:18





Varför man klär in träden i tyg vet jag inte men det är väl någon slags traditionell ritual för att blidka andarna i träden. Där stod jag nu med en flicka i handen som tog mig med till träden som finns kvar en stund men ändå står där generation efter generation. Helt plötsligt var hon så bara min Waraporn! Hon gav mig Thailand av hela sitt hjärta.






På dagarna så fanns Waraporn med sin familjen där.






Jag fick träffa Waraporns mormor medan hon ännu levde. Hon sa hon bara skulle få se mig en gång. Tyvärr dog hon för ungefär 2 veckor sedan. Hon fick rätt. Mormoderns syster till höger fixade till mitt ben som jag knappt kunde stödja på. Hon är invigd och utbildad i den Traditionell Thai läkekonsten. Samtidigt som hon fixade mitt ben passade hon på att känna igenom min kropp och godkände mig. Det är mycket man ska gå igenom här i livet.






Både kvällar och nätter var jag väl omhändertagen. Visst föll jag dit igen. Det kunde ju egentligen inte sluta på något annat vis eller hade jag tänkt något annat?






Så gick då alla dagarna och alla äventyr har ett slut. Fast där det ena tar slut där börjar ett nytt. Waraporn har varit hos mig i tre månader, Oktober, November, December och en bit in i Januari 2008. Så en viss fortsättning följer på Waraporns äventyr i Sverige. När jag orkar skriva igen. Vad spelar egentligen det materiella för roll? Kanske kan man resonera så när man lever här i Sverige? Vad vet jag egentligen? Ingenting!





Det enda jag vet är att jag föddes och att jag dansar en stund på jorden innan jag dör. Det viktiga för mig i livet är att jag sparat ihop en massa minnen. Då när tiden är inne så ska jag inte ligga där och säga:
-Varför gjorde jag inte det där och det där medan det ännu fanns tid och jag hade chansen?
-Nä när jag ligger på mitt yttersta det är då jag ska ta fram de goda minnena och veta att de alltid kommer att finnas kvar, för det är de jag gett utav.
Det är minnen jag har som var jag och mitt liv...

Så goda vänner som läst ända hit. Gör allt som är gott medan Ni har en chans. Den dagen kommer när Ni inte kan köpa en endaste sekund av liv. Detta oavsett hur mycket Ni än sparat och har på banken.
Det är de goda handlingarna som räknas och det är där de goda minnena finns.

Hälsningar /Bokblad

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Här är mitt Thailand 2011 >>>

© Sten Göran Bokblad













  • Comments(0)//blogg.bokblad.se/#post0